Barnsliga tankar

<

När man är barn är livet, det egna,och världen, tillvaron utanför, närmast oskiljaktiga. Oändligt syns det. Med tiden förstår man att världen är större, “oändlig” heter det ju fast vi aldrig kan greppa det riktigt medan livet, det egna, liksom förminskas. “Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten, större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten”. Jag förstår bättre nu hur stor den är, men min upplevelse av den har förminskats. När jag som 12-13-14-åring lånade och läste kilovis med böcker om Sumerer och Babylonier, om rymdens mysterium och observationer av flygande tefat, Sven Hedins resor i Centralasien, Kon-Tiki och Sten Bergmans resor i Papua Nya Guinea, var upplevelsen av livet framför mig som något närmast oändligt i tid och möjligheter. Jag kan ännu minnas känslan. Nu, i andra änden av resan, ser jag mer hur otroligt liten min plats och roll varit i en oändligt stor verklighet.

To swift

Ibland går händelser fortare än jag förstod jag kunde hantera. I min iver att komma över träd och buskar jag letat länge efter, upptäckande nya källor att erhålla dessa ifrån, införskaffade jag så många olika individer på en gång att jag inser att jag inte riktigt hann hälsa dem välkomna. Inte hann ge dem den växtplats jag anser bäst här, inte hann SE dem tillräckligt. Aldrig får mitt förvärvande av nya växter innebära att jag inte hinner hälsa var och en individuellt välkommen. Då har jag förlorat själva kärnan i mitt sätt att se på de växter som fått en fristad här. Var och en, individuellt, skall vara välkomnad att leva här.Som du lilla höstvackra Hamamelis

Farväl

Käre morbror, farväl. I natt 5:e januari 2012, klockan kvart över tre lämnade du till sist denna världen efter ett långt och innehållsrikt liv. Bilden från sent 30-tal. nybliven far i 20-årsåldern. Du skulle få leva över 70 år till, överleva båda dina hustrur. Inget om det kunde du veta då och skönt är väl det. Du kallade vår gård “paradiset” efter den sommar du besökte oss, tack för det och tack för all din forskning om de som levt före oss och var förutan vi inte funnits. Tack för de minnen från långt tillbaka i tiden du delat med dig och som jag ska lämna vidare till mina barn. Tack och farväl, kära morbror Folke

Bön. Hur länge vara ett ögonblick?

I ett ögonblick vidgas vad jag upplever som medvetandet och jag upplever alla sakers tillstånd i världen, alla mina egna olösta problem och hur jag har det samtidigt med hur det passar in i hela väven av alla människors förehavanden. Ser det omöjliga i den kapitalistiska tillväxtexpansionens ekvation klart som källvatten och bedövas av insiktsstyrkan – i ett ögonblick.. Så är det över, något som skulle ta mig timmar att beskriva fullt ut,upplevdes i – ett ögonblick… kvar blir den starka känslan av en bön:
Kära Herre Gud, om du existerar, inse och acceptera ditt misstag och låt alla människor upphöra att existera. låt oss alla somna i mitten av en god dröm för att aldrig vakna mer. För det heliga livets skull. Försök igen om du vill, men tänk djupare innan dess – om du kan.

Ett sista levande minne

I dagarna avled den siste veteranen i USA från 1:a världskriget. 1:a! Min farfar Olov Hägglund var inkallad vid första och min far flera år vid andra världskriget. Nu återstår veterligen endast 2 personer i världen som deltagit i första världskriget. I dennes, och deras, de sista levande minnerna från det första horribla kriget. Ännu levande, en liten tid. Båda födda 1901. En liten tid. Har vi tagit vara på deras minnen? Frank Buckles. Du tycks inte varit en helt igenom “vanlig” människa. Frid över ditt minne. Må det minnet genom dina barn och dina vittnesmål – leva ännu en tid – levande –  i de vars minne du planterat dina

http://edition.cnn.com/2011/US/02/27/wwi.veteran.death/index.html

 

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Så blev det vinter igen

 

Trots min uppväxt i gränslandet Ångermanland /Västerbotten så minns jag inte att det kommit så mycket snö på så kort tid. I måndags var det väl nå´n dm. Idag sjunker tumstocken ned till mellan 90 och 100 cm. Har skottat över 6 timmar varje dag sedan i tisdags.. När alla gångar var skottade var det redan dags att börja om.. Vackert och tyst, men jag oroas över att träd börjar knäckas och fågelburarnas tak ger vika. Men unga småplantor berörs inte ett dyft om det kryper under minus 20. 1 dm ner i snön är det bara några få plusgrader och i marken ännu ingen tjäle.

Kom, ty nu är allt redo

Orden är ur Lukas 14.17, gamla bibelöversättningen och förekommer i en allegori om kallelsen till Guds rike. Jag vandrar i min trädgård och kommer till porten till den del jag kallar “gamla skogen” då jag där planterade mina första träd.

Vid ingången står en koreansk strimlönn, Acer tegmentosum och lyser gul i höstens aftonljus. Den säger mig samma sak. Det vilar en frid över skogen, sommarens hets och brådska, frenesin över att växa, leva maximalt under den korta tillväxtperioden – är över och ett lugn har lagt sig.

När jag dör, om jag undfår ynnesten att dö hemma, önskar jag att det får bli just denna tid. Träda in förbi denna port, bejaka skogens, naturens, livets kallelse; Kom, ty nu är allt redo.

In Memoriam

 

Idag är det 10 år sedan min far dog.
Betyder det något särskilt,? En dag, ett år, 10 år?
Ja, det gör det. Vad du än tror förändras din insikt om saker med tiden. Det du var säker på ett år är inte lika säkert nästa och efter 10 år.. Kanske inte ens upplevs som sant,

Jag saknar dig mer än någonsin. Du ingrep sällan i mitt liv, men fanns alltid där när jag gick på grund och visste hur jag skulle gå flott, komma loss, flyta fritt igen..

Hur kunde du vara en sådan far? Du, som övergavs och lämnades bort när du var 6 år för att familjen var för stor och inkomsten för mager. Du som försökte hålla dig vaken genom natten , hållande din faders hand, inte släppa, inte sova, fast du bara var 6, då du anade att något var fel. Far hade inte berättat, orkade nog inte berätta, att du skulle bli kvar, fast han skulle gå- Han ville säkert inte han heller. Han hade önskat, arbetat livet ur sig, för att alla barn skulle få växa upp med honom och mor Tea. Men tiderna var svåra, depression, mellankrigstid, ungar överallt till intet värde, till ingen annan nytta än som arbetskraft.
Du har berättat hur du försökte hålla dig vaken. Höll din fars hand så hårt du kunde när ni gått till sängs. Men sömnen övermannade till sist och när du vaknade, var handen tom, sängen bredvid dig tom, livet tomt. Far hade vaknat tidigt, lossat din hand och gått sin väg för att avskedets smärta inte skulle vara för svår. Det tog 1 ½ år innan du mötte far och mor igen. Du var bara 6 – Hur “vuxen” är man då.?
Du såg mor i slutet, i dödens gränsland. Var det samma oändliga längtan som då, över 70 år sedan. Möts vi, kan vi hoppas? Eller är allt bara en skapelse av våra önskedrömmar.?

Jag behöver dig mer än någonsin. Ibland känns du så nära och jag kryper ihop.. Vill få krypa ihop, Livet kräver mer av mig än jag kan prestera. “Det har ju alltid löst sig förr, du har ju alltid klarat av det förr fast du varit orolig, så det kommer att gå nu också, bara ta det lugnt, du klarar det här…” Men jag är inte densamme och livskraven ständigt nya.

En kort tid efter fars bortgång kom Peter Gabriels sång Father, Son ut. Hans hyllning till sin far. I den fick jag mycket tröst. Det var så mycket i texten som hade relevans för vårt liv, vår historia.

Om du vill läsa vidare, lyssna gärna till sången medans du läser.

http://www.youtube.com/watch?v=0PMEuJmz3CU

Remember the breakwaters down by the waves
I first found my courage
Knowing daddy could save
I could hold back the tide
With my dad by my side

Alla tidiga skogsvandringar, alla resor djupt in i skogarna med timmerbilen, bara du och jag, kaffe och chokladtermos och mackor, extra saftiga av en stunds resa.. De byggde upp min styrka, att vandra tryggt i världen.

And the yogi’s eyes are open
Looking up above
He too is dreaming of his daddy’s love
With his dad by his side
Got his dad by his side

Du var min lärare, min yogi. Du reste någon annanstans den sista tiden, dit vi inte kunde följa. När du såg bortom, när smärtan riste och slet i din fortfarande så starka gamla kropp – tänkte du kanske på din far? En hand att hålla där ingen jordisk hand förslog. Samma hand som då, en gång för så länge sedan.

Out on the moors, We take a pause
See how far we have come
You’re moving quite slow
How far can we go
Father and son

Jag är så lycklig för den långa vandringen ända upp till Satsfjällets topp vi gjorde då du var en bra bit över 70. Vi skulle vandra lite på fjället men du tog dig ända upp. Så stark du var. Vilken gemenskap jag kände när vi stod där uppe. Tack pappa.

With my dad by my side
With my dad by my side
Got my dad by my side
With me

Dina minnen lever I mig, blandas med mina och blir en del av dom. Jag berättar för mina barn i vars minnen våra lever vidare. Du finns alltid vid min sida, du finns i mig.

 

 

 

 

 

 

I ett gammalt kyrktorn

Dörren till torntrappan stod olåst i den gamla 1100-talskyrkan. Oemotståndligt. Svårforserad brant trapp med långt avstånd mellan stegen, hur många har snubblat och slagit sig fördärvade här genom tiderna tänker jag? Men väl uppe är klättringen mödan värd. Utsikten över det nyss lövade landskapet. Hur har den vyn förändrats medan tornet stått där, sekel genom sekel i snart tusen år?